Gå till den här texten på finskt teckenspråk

Det teckenspråkiga samfundet i Finland uppstod i mitten av 1800-talet då Carl Oscar Malm, som själv var döv, återvände från sina studier i Sverige och år 1846 grundade vårt lands första dövskola i hemstaden Borgå. Malm undervisade i början på det svenska teckenspråket, ur vilket sedan två skilda språk växte fram: det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Teckenspråket som användes i skolan etablerade sig bland döva och lade grunden till dövsamfundets uppkomst och föreningsverksamheten.

Den första dövföreningen grundades i Åbo 1886. Snart bildades föreningar också i Helsingfors, Vasa, Ilmajoki och Tammerfors. Föreningarnas mål var att förbättra medlemmarnas sociala och rättsliga ställning och höja deras bildningsnivå.

Finlands Dövstumförbund grundades 1905. Dess uppgift var bland annat att utveckla teckenspråket och anordna vidareutbildning.

Från och med början av 1900-talet försvårades teckenspråkigas situation av den så kallade oralismen, en rörelse som betonade tal och var negativt inställd till teckenspråket.

År 1929 blev det i Finland förbjudet för personer med ärftlig dövhet att ingå äktenskap. Förbudet upphävdes först 1969. 

År 1950 bytte Finlands Dövstumförbund namn till Finlands dövas förbund. Dövmedvetenhetsrörelsen, som nådde Finland i slutet av 1970-talet, befäste det finländska dövsamfundets syn på sig själv som en språk- och kulturminoritet.

Den teckenspråkiga tolktjänsten startades på 1980-talet.

Teckenspråkets ställning tryggades i grundlagen år 1995. Inom dövsamfundet började man genast använda de tjänster som informationstekniken erbjöd. Teckenspråket blev ett synligt och accepterat minoritetsspråk. Också begreppet teckenspråkig blev vanligare.

Finlands dövas förbund har utvecklats till en omfattande intresse-, expert- och serviceorganisation. Förbundet har i årtionden varit en internationellt ansedd aktör inom dövsamfundet och en uppskattad samarbetspartner i det övriga samhället.