Gå till den här texten på finskt teckenspråk

Merparten av världens döva bor i u-länderna, där diskriminering och fördomar gentemot döva är allmänt förekommande. Majoriteten av u-ländernas döva är mycket fattiga.

Inställningen till döva är i många u-länder väldigt negativ. Många familjer gömmer undan sina döva barn.

Det finns inga teckenspråkiga goda förebilder och det är därför svårt att bygga upp en positiv uppfattning om dövhet.

I många läder saknar döva fulla medborgerliga rättigheter. De får t.ex. inte rösta eller gifta sig med en annan döv.

I u-länderna är döva kvinnor och flickor mest utsatta. De kan tvingas leva isolerade och ringaktade, utan kännedom om sitt eget värde eller sina rättigheter.

De flesta döva barnen har hörande föräldrar, av vilka största delen inte har möjlighet att få undervisning i teckenspråk. Döva är alltså isolerade till och med i sin egen familj då de saknar ett gemensamt språk med föräldrar och syskon. Om ett barn inte har ett språk påverkar det den intellektuella, psykiska och sociala utvecklingen. Förmågan att förstå den omgivande världen blir svag och som vuxen klarar han eller hon ofta inte att sköta vardagliga sysslor tillräckligt självständigt.

Endast en bråkdel av de döva barnen i u-länderna går i skola och endast en procent av dem får undervisning på teckenspråk. Inte ens där det finns dövskolor och specialklasser kan lärarna alltså teckna. På grund av det här är det få döva som lyckas slutföra skolgången.

Ofta har dövas situation börjat förbättras efter att en egen dövorganisation har grundas i landet.

Nyckelfrågorna för framsteg är:

• teckenspråkets ställning enligt lagen
• tillgången till information och tjänster på teckenspråk
• en utveckling av de teckenspråkiga tolktjänsterna